Tiden går och vintern hänger i luften. Snön faller snart och man måste börja trängas på en buss full med okända människor som ändå går på samma skola. Inte så värst mysigt. I väntan på lov så fylls dagarna upp med läxor och packning hit och dit. Fast än jag bara bor hos mamma. I helgen far jag och hälsar på min syster i Åre. Ännu mer packing, som för den delen inte är gjord än. Sjuk är jag också. Te och packning står alltså på prioritetslistan just nu.

 

Som vanligt kommer jag börja detta inlägg med att skriva om något jag verkligen vill. Sen kommer det dock sluta i att jag skriver om det tills det står "Hej, det här gjorde jag idag. Just ja jag lever, hejdå." 

Men inte idag, idag ska jag publicera det jag skriver.

Jag är så sjukt less på mänskligheten, ärligt taltat. Har alla väldigt konstiga tankar och intressen eller är det bara jag som bara blev till vid helt fel tid och på helt fel ställe. Jag passar inte in någonstans, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Jag är den där bortfallna spetsen på en pusselbit. Helt värdelös för helheten.

Mina vänner förstår jag ärligt talat mig inte på mycket av vad dom pratar om. Dom är underbara och jag bryr mig om dom det är inte det jag säger. Men jag hamnar efter när dom går vidare då jag inte vet hur man tar det steget.

Så sjukt less på människor som förändras och ljuger. Antagligen för att jag inte förändras. Kanske för att jag är kvar på samma ställe som när jag föddes. Jag ljuger också, nästan jämnt. Jag ljuger för mig själv, jag ljuger om mig själv. Jag orkar inte försöka hänga med så gått det går längre bara för att vara den där hela pusselbiten som gör allt värre om den saknas. Jag är annorlunda, det är jag. Det är den jag är och den ska jag vara.

Saken är bara den att jag inte vet vem jag är och imorgon kommer allt vara en stor fet lögn åter igen, yeeey!